Kan man diskriminera en tuppkam?

Notera att det fenomen jag funderar över nedan rör självvald konstighet. Jag pratar inte om frisyrer som är konstiga för att man har bångstyrigt hår, eller överhuvudtaget iögonenfallande karaktärsdrag som man absolut inte kan ändra på. Det är en annan diskussion! (Den här texten är egentligen bara ett stöd till en annan text jag arbetar på som blir alldeles för lång om jag lägger in detta sidoresonemang i den.)

Bakgrund: I en diskussion för några dagar sedan, om äkta diskriminering nämndes att någon droppat kommentaren “men jag har också blivit diskriminerad p.g.a att jag haft t.e.x tuppkam” och det fick mig att börja fundera.

Tuppkamsdiskriminerad, går det att bli?

Så, ovanstående kommentar fick igång min hjärna på lite nygamla spår. Jag har själv under större delen av mitt liv funnit delar av min identitet, mitt uttryck, bland annat i min svartfärgade undercut. Jag har rätt lätt att relatera till andra “underligt rakat huvud”-problem.

Blir folk med konstig frisyr diskriminerade i det här landet? Njaeh. Det beror på lite hur vi definierar diskriminering och hur viktig vi anser personens rätt till utseendefrihet vara.

Min egen berättelse, som förklaring till vad jag pratar om

Blir folk med konstig frisyr utsatta i det här landet? Hell yeah. Mina egna upplevelser går från vardagens gliringar och fördomar via en extremhändelse där jag däckats av en käftsmäll bara för “gillar inte din typ” (vilket var utseendebaserat eftersom jag aldrig pratat med snubben) och till en annan extremsituation – en rättssal där jag som målsägande i ett misshandelsmål “uppenbarligen är en uppmärksamhetssökare” och därför ville bli slagen (det finns en annan botten också i det sista fallet, men det kan få vara till en annan gång).

Min könstillhörighet blir regelbundet ifrågasatt och min ålder felbedömd (tro mig, inget i mitt ansikte kan få systembolagskassörhen att tro att jag är en dag under trettio, men det är för en del människor svårt att se förbi håret och jag blev kortad ett par gånger så sent som under förra året, klart och tydligt 36 år gammal). Jag får då och då höra utläggningar om på vilket sätt jag faktiskt skulle kunna bli en attraktiv kvinna istället för att se ut som jag gör.

Jag skaver i en del människors ögon och många av dem tycker tydligen att jag ska få skit för det – det ber jag ju faktiskt om, som väljer att se ut som jag vill.

Jag blir också “positivt” bemött, men det positiva ligger mer i bemötarens ögon än i mina. Människor vill röra vid mitt huvud “jag ääälskar att klappa på rakade huvuden” och “men hur kan du ha så tjockt hår när hälften är borta, jag ska känna på din hästsvans!”. Människor är “glada över att ha en så kul tjej i släkten/på jobbet” och vill ofta berätta för mig hur roligt de tycker att det är att jag ser annorlunda ut. Alla menar väl, antar jag, men det vore en överdrift att påstå att jag blir glad över denna typ av uppmärksamhet heller.

Sen är det några saker som händer mig som bara är lite WTF:iga, som t.ex. att jag tydligen är vegan, eller åtminstone vegetarian. Bekymrade blickar och “jamen vad vill du ha att äta då”? när man dyker upp på ställen där man aldrig bjudits på mat förut. Nuförtiden har jag lärt mig att gissa vad det är de tror, men de första gångerna blev jag helt ställd. “Va? Jaa… Mat, tack?”

Jamen “diskriminerad” då?

Så – innebär allt detta att jag är diskriminerad? Hmm. I en vid mening skulle det kanske gå att säga ja, men diskriminering är ett ganska väldefinierat ord och människors val att se ut på olika sätt inkluderas, men i princip bara om det är religiöst betingat eller av en sådan kulturell art att det är värt att skydda som kulturarv. Min undercut ingår inte i de kategorierna. Så i lagens mening, nej, jag är inte diskriminerad, även om det jag ser som väsentligt för mig och min identitet utestänger mig från vissa arbetsplatser och andra ställen och även om jag får utstå trakasserier.

“Va? Väsentligt för din identitet? Kan du vara mer melodramatisk? Låt håret växa och skaffa dig ett jobb, gnällfitta!” Jo, tack. (Nej då, jag har ett jobb. Ett bra jobb.) Jag försökte under en period normalisera mig för att jag trodde att det var vad jag var tvungen att göra för att kunna fungera i samhället. Så dåligt som jag mådde då önskar jag ingen att må. Jag var inte mig själv när jag klädde ut mig till normal. Så, jag kan välja, och då väljer jag hellre att stå ut med soptt och spe, än att gömma mig i en utklädnad.

Några avrundande ord

Jag ser att texten kan läsas som en litania över hur svårt det är att “måsta vara annorlunda”. Det är inte syftet. Jag tycker faktiskt inte ett dugg synd om mig själv. Jag är bara inte särskilt imponerad av Sveriges öppensinnighet eller medmänsklighet. Däremot inser jag att det är underbart ett lyxproblem – att jag kan välja, att jag för det mesta kan röra mig ostört, att jag faktiskt kan få jobb, och att många, många människor skiter blankt i hur jag ser ut. Sverige är inte värdelöst på den här punkten, men … det finns utrymme för förbättring.

Summa summarum: Nej, du kan inte diskriminera en tuppkam, och nej, det är inte fullt så enkelt som att bara “låta håret växa och så blir allt bra”.

Som slutkläm vill jag be dig, vem du än är, att när du nästa ser någon (och detta gäller inte bara folk med en udda frilla) vars utseende du har en åsikt om – överväg möjligheten att inte genast dela med dig av den.
Eller med andra ord: Försök hålla klaffen. Jag vet att det är svårt. :)

Jag förutspår ett par frågor och reaktioner (MEN JA Ä INTE BITTER)

“Men det här är ju ingenting mot vad till exempel någon mörkhyad måste stå ut med?”
Nej, precis. Därav första stycket. Den andra texten jag försöker skriva berör just den grejen.

“Vill du att lagen ska ändras så alla som ser konstiga ut får skydd av rättssamhället?”
Nej, inte alls, det vore lite overkill. Det vore däremot najs om folk kunde ändras så att alla som vill se konstiga ut helt enkelt fick göra det, ifred.

“Vilket litet jävla skitproblem!”
Japp, sån lär nog min blogg tendera att bli. (PS: när jag låg på backen efter en rak höger kändes det inte som ett skitproblem.)

Litteraturlista

Kommentaren ifråga gjordes i en post Vian Tahir skrev i sin blogg den 8 mars 2013 (länk finns i vänsterkanten).