Vidriga typ!

Posted: 2013-07-12 in Miscellaneous

Igår kväll cirkulerade en tweet (bilder av den snurrar runt ännu) där en man jublar över att ett litet barn har dött, möjligen mördats, i Avesta-trakten. Hans orsak för jubel – att det betyder att antalet människor med somaliskt ursprung minskat i Sverige.

“Ateist med stort A,Realist,Hojåkare,Hårdrockare,Svenskpatriot. SD 2014.” säger hans bio. Så bra. Då kan vi titta, peka och skrika “galna rasistsverigedemokrater” som vanligt.

Det som skrämmer mig med honom är inte bara att han är ett empatilöst, rasistiskt arsle. Det som skrämmer mig minst lika mycket är att han tycker att det är helt okej att uttrycka en sån åsikt i ett offentligt forum.

Det som skrämmer mig är att vi har ett samhälle där han ens kan komma på tanken att det kommer att uppskattas att han delar med sig av sina sannerligen och synnerligen sjuka tankar.

Det som skrämmer mig är att vi ser fler och fler extremrasister och nazister röra sig bekvämt i samhället – de har torgmöten under Almedalsveckan, de orerar om sin vita förträfflighet och andras ickemänsklighet högt och lågt på Internet, de samlar sig i gäng och driver runt på jakt efter någon mörkhyad att spöa upp, medan resten av oss, vi som avskyr vad de står för och “tar avstånd” och allt, skakar på huvudet och säger “gud vilka dummisar”.

Jag vet inte vad vi kan göra för att stoppa dem, men jag tror att vi – inte minst vi “vita svenskar” som dessa äckel tror sig vara allierade med och slåss för – var och en måste ta det ansvar vi kan för att motverka den flathet ibland oss som gör att fascismen åtminstone upplever sig själv som att ha blivit rumsren. Det räcker inte att bara skaka på huvudet åt galningarna. Snart är de så normaliserade att … Nej, jag orkar inte ens fundera över konsekvenserna just nu.

Men de är inte “ett enskilt rötägg”, dessa vanvettiga vettvillingar. De, och det faktum att de bekvämt kan inta platser i det offentliga rummet idag, är vårt problem, vårt fel.

När jag skriver “vi” och “vårt” här pratar jag framförallt till, och med, mitt eget samhällskotteri – den vita medelklassen med “goda” intentioner (för det är den enda grupp jag känner att jag känner).

Vi som inte bråkar med vår omgivning tillräckligt noggrannt om “smyg-” rasismen och sexismen, vi som inte protesterar när någon bland oss vräker ur sig okunniga felaktigheter om islam – vi som inte gjort vårt för att förhindra att “Hur mycket invandring tål Sverige” ens kan vara en accepterad fråga att ställa.

Vi som inte protesterar mot en migrationspolitik som leder till utvisningar som leder till lidande och död (men det är inte lika farligt, för de dödsfallen sker åtminstone inom vårt lands gränser?).

Som sagt, jag vet inte vad vi kan göra, men jag vet att vi varje gång vi inte gör ett skit hjälper till att ge fascister och nazister skäl att tro att det är tyst medhåll de hör.

PS: Tips och idéer om vad vi mer konkret kan göra mottages gärna i kommentarfältet. (Förmodererat.)

En liten varning: Jag kommer kanske i denna text att verka jämställa och jämföra olika sorters upplevelser av förtryck, diskriminering och annan utsatthet. Det är INTE det jag försöker göra, nästan snarare tvärtom, så skrik gärna till om någon av mina formuleringar antyder det, så kan jag försöka förtydliga.

Bakgrunden till att jag funderat på just dessa saker just nu beskriver jag till viss del i förra posten, Kan man diskriminera en tuppkam?. Till största delen handlar det om ett mycket mer generellt fenomen – att ingen på Internet kan få beskriva sin utsatta eller diskriminerade situation utan att någon som faktiskt inte är lika utsatt eller diskriminerad ska berätta att det är synd om dem med.

Se … Well, ungefär 100% av alla texter om sexism eller rasism som någonsin har fått kommentarer.

Vad har det med tuppkammen att göra?

Ja, jo – jag ser själv lite sådär subkulturig ut (inte tuppkam, man är väl ingen jäkla punkare heller!?!? ;) ) och lider av samma syndrom som många andra – jag vill tro bättre om “såna som är som jag”. Framförallt vill jag tro, eller vill åtminstone att det skulle kunna ändras till att vara så, att alla som har stött på fördomar och felbehandling borde ha ökad förståelse för andra som gör det och – inte minst – se gradskillnaderna i helvetet.

Alltså – om man själv har utsatts för godtycklig utseendebaserad särskiljning, om man själv faktiskt upplevt att bli (negativt) dragen över en kam, ihopbuntad med andra och förkastad för att “det vet man ju hur såna som du är”, etc., borde man fatta bättre. Eller ja, jag vill ju att det ska vara så.

Men det är ju sant, det ÄR synd om alla?

Det må vara sant. Det är fortfarande inte ett rimligt skäl att komma dragandes med sina historier för att “one-uppa” andras berättelser om deras svårigheter i livet.

Om någon berättar om hur de utsätts för systematiserad strukturell rasism och beskriver en specifik situation, exempelvis att inte bli insläppta på inneställen för att de är i en grupp med “fel” hudfärg, så kan du till exempel komma på att du ibland inte heller blivit det för att du är “för gammal”, men det har inget att göra med berättelsen om rasism. Att kommentera “det är ju inget, jag blir inte heller insläppt” är insiktslöst, empatilöst och rätt så svinpälsigt, särskilt om du är, säg, en vit man runt 45.

Om en tjej berättar hur hon slutat gå ut för att hon blir konstant tafsad på, utsatt för allehanda kommentarer och allmänt ofredad, så kommer du på att det har hänt dig som man flera gånger att du i barer blivit klämd på rumpan av någon “medelålders tant”. Det är förstås INTE kul och inte rätt, men den historien har ingenting att göra med tjejens berättelse. Den behöver inte sättas på pränt i samband med hennes.

Vi har alla en uppsjö dåliga erfarenheter, men det borde kunna göra oss bättre på att lyssna på andra, istället för att få oss att pissa på andras upplevelser genom att skrika “jag med, jag med” eller till och med “mitt är värre, mitt är värre” hela tiden.

“I hear you!” kan också vara väldigt förminskande. Om någon berättar om långvarig diskriminering p.g.a., återigen, “fel” hudfärg, kom då inte dragandes med ett “jag vet hur det är, jag har blivit mobbad för mitt röda hår”! Om någon berättar om en våldtäkt så är ovanstående rumpklämmare i baren inte något du kan lägga på bordet för att visa att du minsann vet vad den våldtagna pratar om.

Gradskillnader i helvetet.

Jag menar ju inget illa?

Man tänker nog inte alltid “jag ska bräcka den där berättelsen!” när man skriver sådana här kommentarer. Man kanske vill ge perspektiv. Man kanske vill ge stöd genom att säga “jag vet hur det är” – att förklara att man vill empatisera. Problemet är hur, var, när och ibland bara att man gör det.

En bättre variant

Jag drar ett specifikt exempel på hur det kan fungera bra. Några manliga bekanta till mig har vid ett par tillfällen varit med om kvällar fyllda med oönskade sexuella närmanden (på vad som vanligtvis är en bögklubb men som ibland kör queertemakvällar då vi medverkat i egenskap av latexbärare) från tjejer – alltid tjejer som är där i sällskap med sin kille, verkar det som. Heterokillar* som blir tafsade på av heterotjejer*, alltså.

(Det här är för övrigt något män brukar dra upp när tjejer beklagar sig över utelivsklimatet. “Jag skulle bli GLAD om tjejer gjorde sådär mot mig!” eller “Ta det som en komplimang – de tänder väl på dig!” etc.)

Efter dessa erfarenheter har dessa mina manliga bekanta uttryckt en ökad insikt om kvinnors situation, men snarast genom att bli ännu mer förbannade över att vi kvinnor ska behöva utsättas för sådant här – de inser att de kommer undan lindrigt som bara utsätts på en specifik plats, i en specifik situation. De säger inte att de plötsligt “vet hur vi har det”, de säger inte att “utelivet kan vara jävligt för män med” – de sluter bara upp starkare bakom oss i vår ilska över hur vi behandlas. De ser också att även om de var jävligt besvärade upplevde de sig aldrig hotade – de kan se gradskillnaderna i helvetet och uttrycka dem.

De använder sin erfarenhet rätt. Tycker jag.

*) Jamen, mer eller mindre hetero, och såvitt det går att bedöma, förstås.

Jahapp – så levererar jag några fler truismer. Och sen då?

Nej, jag tycker inte själv att jag säger något fantastiskt nyskapande här, men ville bena ut mina tankar kring varför jag blir extra arg över vissa typers dumheter. (Typer jag först tror jag kan relatera till, men som beter sig som typer jag inte vill eller kan relatera till. Frustrerande.)

Tydligen är i alla fall detta för många inte alls självklart. Och det är definitivt inte självklart “åt andra hållet”. (Det kanske inte heller ska vara lika självklart åt det hållet? Jag är inte helt säker). Om någon beskriver något de upplever som jättejobbigt som faktiskt är INGENTING i jämförelse med dina erfarenheter av liknande saker – ska du fortfarande hålla klaffen? … Jag tror nog det. För det mesta. Såvida inte den som beskriver ett mindre problem såsom varande viktigare än ett större problem finns det fortfarande inget skäl att pissa på deras berättelse. Om t.ex. en man mår dåligt över att ha blivit tafsad på på krogen, finns det inget skäl att påpeka att kvinnor har det sämre, försåvitt han inte dessutom har lagt till att hans upplevelser på något sätt nullifierar samhällsproblemet med kvinnors utsatthet, såklart.

Nu kommer jag inte så mycket längre. “Kan vi inte alla bara vara snälla” är väl en lagom mysig och menlös avslutning på det här…

Jag försöker förutspå frågor och reaktioner igen:
Inte alla män är dumma! Inte alla kvinnor är goda!
Nej.

Är inte en del gnäll bara löjligt och irrelevant?
Absolut. Ibland för dig. Ibland för mig. Ibland är det säkert ditt gnäll som är jättelöjligt för mig. Men uppenbarligen är det inte så för den som skrivit det. Argumentera för all del mot åsikter i “gnäll”, men att förringa känslor och upplevelser är alltid en dålig väg att vandra. Ja, till och med om någon medelålders, höginkomsttagande karl gnäller om trängselskatten i Göteborg.

… Eller vänta. Om en medelålders, höginkomsttagande karl gnäller på Göteborgs trängselskatt är det nog din mänskliga skyldighet att pissa på honom och hans löjliga, irrelevanta gnäll. ;p

Hur ska jag kunna visa sympati och förståelse och vilja att hjälpa till, då?
Tänk efter noga. Formulera dig väl. Ibland kanske det vettigaste är att bara säga “Heja” eller “Kram” eller “Fy fan” eller till och med ingenting. Spara dina egna berättelser och ditt egna tjafs till något annat. Gör till exempel såhär som jag – skriv en babblig bloggpost. :)

Du låter åldersföraktande – är inte ageismen också illa?
Jag ställer grupper mot grupper lite konstigt i exemplen för att visa att jag inte tycker man kan ställa grupper mot grupper på rimliga sätt i många fall. Jag är usel på att fatta mig kort, så jag skulle behöva skriva något i stil med en bok för att få det att framgå tydligt. Men jag tror t.ex. inte att det är gruppen “medelålders” som har det svårast i Sverige idag, så därför fick de (snart vi) bära hundhuvudet just där, samma sak med “vit man runt 45″.

Källhänvisningar
Tuppkamskommentaren dyker upp bland kommentarerna till texten Jo. Du måste faktiskt flytta på dig., skriven av Vian Tahir*. Läs texten. Den har för övrigt fått en uppsjö av kommentarer och jag har inte tid att läsa alla, men har skummat igenom en bunt och de går i grova drag på två linjer: “Bra skrivet!” eller “Varför säger du att alla män har det bäst i världen?! Det är synd om määäään meeeed!” (läses med något bräkande röst). Den andra varianten är inte helt oförutsägbar, men alltid lika trist.

*) Vian Tahir kan man lätt hitta info om på Google. :)

Notera att det fenomen jag funderar över nedan rör självvald konstighet. Jag pratar inte om frisyrer som är konstiga för att man har bångstyrigt hår, eller överhuvudtaget iögonenfallande karaktärsdrag som man absolut inte kan ändra på. Det är en annan diskussion! (Den här texten är egentligen bara ett stöd till en annan text jag arbetar på som blir alldeles för lång om jag lägger in detta sidoresonemang i den.)

Bakgrund: I en diskussion för några dagar sedan, om äkta diskriminering nämndes att någon droppat kommentaren “men jag har också blivit diskriminerad p.g.a att jag haft t.e.x tuppkam” och det fick mig att börja fundera.

Tuppkamsdiskriminerad, går det att bli?

Så, ovanstående kommentar fick igång min hjärna på lite nygamla spår. Jag har själv under större delen av mitt liv funnit delar av min identitet, mitt uttryck, bland annat i min svartfärgade undercut. Jag har rätt lätt att relatera till andra “underligt rakat huvud”-problem.

Blir folk med konstig frisyr diskriminerade i det här landet? Njaeh. Det beror på lite hur vi definierar diskriminering och hur viktig vi anser personens rätt till utseendefrihet vara.

Min egen berättelse, som förklaring till vad jag pratar om

Blir folk med konstig frisyr utsatta i det här landet? Hell yeah. Mina egna upplevelser går från vardagens gliringar och fördomar via en extremhändelse där jag däckats av en käftsmäll bara för “gillar inte din typ” (vilket var utseendebaserat eftersom jag aldrig pratat med snubben) och till en annan extremsituation – en rättssal där jag som målsägande i ett misshandelsmål “uppenbarligen är en uppmärksamhetssökare” och därför ville bli slagen (det finns en annan botten också i det sista fallet, men det kan få vara till en annan gång).

Min könstillhörighet blir regelbundet ifrågasatt och min ålder felbedömd (tro mig, inget i mitt ansikte kan få systembolagskassörhen att tro att jag är en dag under trettio, men det är för en del människor svårt att se förbi håret och jag blev kortad ett par gånger så sent som under förra året, klart och tydligt 36 år gammal). Jag får då och då höra utläggningar om på vilket sätt jag faktiskt skulle kunna bli en attraktiv kvinna istället för att se ut som jag gör.

Jag skaver i en del människors ögon och många av dem tycker tydligen att jag ska få skit för det – det ber jag ju faktiskt om, som väljer att se ut som jag vill.

Jag blir också “positivt” bemött, men det positiva ligger mer i bemötarens ögon än i mina. Människor vill röra vid mitt huvud “jag ääälskar att klappa på rakade huvuden” och “men hur kan du ha så tjockt hår när hälften är borta, jag ska känna på din hästsvans!”. Människor är “glada över att ha en så kul tjej i släkten/på jobbet” och vill ofta berätta för mig hur roligt de tycker att det är att jag ser annorlunda ut. Alla menar väl, antar jag, men det vore en överdrift att påstå att jag blir glad över denna typ av uppmärksamhet heller.

Sen är det några saker som händer mig som bara är lite WTF:iga, som t.ex. att jag tydligen är vegan, eller åtminstone vegetarian. Bekymrade blickar och “jamen vad vill du ha att äta då”? när man dyker upp på ställen där man aldrig bjudits på mat förut. Nuförtiden har jag lärt mig att gissa vad det är de tror, men de första gångerna blev jag helt ställd. “Va? Jaa… Mat, tack?”

Jamen “diskriminerad” då?

Så – innebär allt detta att jag är diskriminerad? Hmm. I en vid mening skulle det kanske gå att säga ja, men diskriminering är ett ganska väldefinierat ord och människors val att se ut på olika sätt inkluderas, men i princip bara om det är religiöst betingat eller av en sådan kulturell art att det är värt att skydda som kulturarv. Min undercut ingår inte i de kategorierna. Så i lagens mening, nej, jag är inte diskriminerad, även om det jag ser som väsentligt för mig och min identitet utestänger mig från vissa arbetsplatser och andra ställen och även om jag får utstå trakasserier.

“Va? Väsentligt för din identitet? Kan du vara mer melodramatisk? Låt håret växa och skaffa dig ett jobb, gnällfitta!” Jo, tack. (Nej då, jag har ett jobb. Ett bra jobb.) Jag försökte under en period normalisera mig för att jag trodde att det var vad jag var tvungen att göra för att kunna fungera i samhället. Så dåligt som jag mådde då önskar jag ingen att må. Jag var inte mig själv när jag klädde ut mig till normal. Så, jag kan välja, och då väljer jag hellre att stå ut med soptt och spe, än att gömma mig i en utklädnad.

Några avrundande ord

Jag ser att texten kan läsas som en litania över hur svårt det är att “måsta vara annorlunda”. Det är inte syftet. Jag tycker faktiskt inte ett dugg synd om mig själv. Jag är bara inte särskilt imponerad av Sveriges öppensinnighet eller medmänsklighet. Däremot inser jag att det är underbart ett lyxproblem – att jag kan välja, att jag för det mesta kan röra mig ostört, att jag faktiskt kan få jobb, och att många, många människor skiter blankt i hur jag ser ut. Sverige är inte värdelöst på den här punkten, men … det finns utrymme för förbättring.

Summa summarum: Nej, du kan inte diskriminera en tuppkam, och nej, det är inte fullt så enkelt som att bara “låta håret växa och så blir allt bra”.

Som slutkläm vill jag be dig, vem du än är, att när du nästa ser någon (och detta gäller inte bara folk med en udda frilla) vars utseende du har en åsikt om – överväg möjligheten att inte genast dela med dig av den.
Eller med andra ord: Försök hålla klaffen. Jag vet att det är svårt. :)

Jag förutspår ett par frågor och reaktioner (MEN JA Ä INTE BITTER)

“Men det här är ju ingenting mot vad till exempel någon mörkhyad måste stå ut med?”
Nej, precis. Därav första stycket. Den andra texten jag försöker skriva berör just den grejen.

“Vill du att lagen ska ändras så alla som ser konstiga ut får skydd av rättssamhället?”
Nej, inte alls, det vore lite overkill. Det vore däremot najs om folk kunde ändras så att alla som vill se konstiga ut helt enkelt fick göra det, ifred.

“Vilket litet jävla skitproblem!”
Japp, sån lär nog min blogg tendera att bli. (PS: när jag låg på backen efter en rak höger kändes det inte som ett skitproblem.)

Litteraturlista

Kommentaren ifråga gjordes i en post Vian Tahir skrev i sin blogg den 8 mars 2013 (länk finns i vänsterkanten).

Det finns en bild av att män är rationella och kvinnor irrationella. Det finns en bild av att logik är rationellt och känslor irrationellt. Dessa två bilder är så fel så jag vill bara skrika varje gång någon, vare sig det är man eller kvinna, börjar snacka goja om det.

Män sansade, kvinnor tossiga?

Till att börja med vill jag framhålla att män ofta är skrattretande irrationella, inte minst i skriven debatt (läs: på hetsiga internetforum). Skrattretande för att de hävdar att de är rationella, samtidigt som de vidhåller faktafel och sedan länge motbevisade myter för att “det vet man ju att det är så”. Skrattretande därför att de samtidigt gapar så att fradgan yr över rummet om hur irrationella och känslobaserade alla andra är. Skrattretande för att de ofta är irrationellt känslosamma just i frågor där det kan vara rationellt att inte vara så känslosam.

Att försöka förringa en motståndares argument med att kalla motståndaren irrationell är bara ett enkelt försök att slippa bemöta argumentet. Men, om du som kvinna alltid har fått höra att kvinnor är så känslosamma, irrationella och gråtmilda, är det väldigt lätt att tystas av ovanstående härskarteknik. Om du som kvinna fått veta att kvinnor är lite tossiga p.g.a. (något som ser som typiskt kvinnligt tossigt … Hmmm … ) New age och kristall-healing, t.ex. (?) är det lätt att glömma bort alla nutjobs av manligt kön som roar sig med att 24/7 försöka bevisa olika roliga konspirationsteorier om allt mellan himmel och jord (och månen). Alla de männen uppfyller inte en myt, alltså räknar vi inte dem som motbevis mot mäns rationalitet på det sätt som vi noterar de kvinnor som uppfyller myten om kvinnlig irrationalitet.

Logik och känslor vs rationalitet

Ja. Det finns en hel uppsjö av diskussioner där känslor inte har samma värde som fakta. Det finns massor av ställen och platser (många medicinska diskussioner, mänskliga rättigheter, grammatikregler, för att blanda högt och lågt) där det faktiskt inte är relevant vad du känner. Du kan få uttrycka dina känslor, visst, men de hör inte hemma i diskussionen. Om vi pratar om varför man inte ska ge antibiotika för förkylningar så spelar det ingen roll att nån förälder fått för sig att de vill att deras barn ska ha penicillin vad än den stygga läkaren säger, t.ex. Det finns argument mot som bara måste väga tyngre. Här är logik rationellt.

Men, i subjektiva frågor; i relationsfrågor, i livsvalsfrågor, i allt som … well, har med känslor att göra, så är det jävligt irrationellt att förhålla sig helt känslokall och logisk – och det är ett påstående som är helt logiskt. Det här är kanske den punkt en del har svårast att ta till sig, men också den punkt som borde vara mest självklar. Så självklar att jag inte ens kommer på något mer att säga om den. Att gråta när man är ledsen, att skrika när man är arg, att skratta när man är glad == grymt rationellt.

Öööh, och?

Jaa… Jag ville bara säga det. Jag vill att vi slutar tro att män och kvinnor skiljer sig så mycket i logik/känslor och ir-/rationalitet. En del är inlärt och skadligt beteende, men mycket är bara konfirmeringsbias.

Jag vill, för egen skull, att kvinnor slutar förkasta snack om rationella argument som en härskarteknik – det är det inte, inte alltid (däremot att kalla andra människor för irrationella). Jag vill få utrymme att vara logisk och rationell när vi diskuterar saker med objektiva komponenter i sig, utan att beskyllas för att vara för manlig. Jag vill också få vara glad, ledsen och arg utan att beskyllas av män för att vara för kvinnlig.

Varför gör vi sånt här mot varandra och mot oss själva?

PS1: Föraktar jag new age och kristallhealing? Mjaeh, mjoo, men varken mer eller mindre än en massa annan goja. Det var det första exempel som poppade upp i skallen på mig.
PS2: Föraktar jag konspirationsteoretiker? Se ovan.
PS3: Säger jag att alla män är si och alla kvinnor så? Aldrig. Men eftersom det här med logik vs känslor och det här med att vara rationell ses som könsfrågor använder jag stereotyperna för man respektive kvinna i denna text.
PS4: Eh, “konfirmeringsbias”? Jag VET – visst ser det fånigt ut på svenska!?
PS5: Vad menar du med …? Oklarheter, skrivfel etc. skyller jag på att jag har skrivit snabbt och i affekt. ;)
Påpeka fel så fixar jag dem.

Så försöker vi igen…

Posted: 2013-06-12 in Personligt

Jag, sen som alltid, började använda Twitter för några veckor sedan. Underbart direkt kommunikationssätt, men inte så underbart att alltid uttrycka sig i stötar om 140 tecken.

Dags att återuppliva bloggen, med andra ord. Rensade bort allt gammalt, inte för att det var något fel på det, men för att det var SÅÅÅÅ gammalt.

Får se hur det går nu, då.